Hösten 2014 Ellinor Lennermo

I mitten på september kastades jag in in i en resa som jag egentligen inte visste vad den innebar. En resa som skulle förändra så mycket. Någon vecka efter att flygbiljetten bokats, rätt malariatabletter införskaffats och väskan i all hast packats  befann jag mig nedanför ekvatorn, i ett land jag aldrig satt min fot i. Jag visste nog inte riktigt vad jag höll på med men jag kände på något sätt, i hela mig, att det skulle bli fantastiskt. Dom andra volontärerna mötte mig på trappan till det grästakshus som varit hem för så många andra människor före oss. Jag insåg direkt att på denna plats existerarde inte ordet stress. Det tog tid för mig att förstå det. Det tog tid för mig att återvända till nuet och stanna där, eftersom vi uppe i vårt hörn av världen sällan gör det. Första mötet med barnen var speciellt, fantastiskt men emellanåt kände jag att jag faktiskt inte riktigt visste vad jag gjorde där. Vad kunde jag ge dessa barn? Dom som förlorat allt. Skulle jag någonsin lära mig alla namn, ens se skillnad på dom? Och, snacka om kulturkrock. Allt från hur barnen behandlas, till maten, till oxarna som drar kärrorna på vägarna, till kvinnornas situation, till fattigdomen. Den enorma fattigdomen chockade mig. Ingen hade någonsin talat om för mig att världen är som den är. Men nu kunde jag inte blunda för den längre. Allt var framför mig.

Det är underligt hur något litet, okänt kan växa från att vara ingenting till att bli något verkligt i en annans ögon, bli till en människa med en historia, ett skratt och en framtid. Så var det med barnen på Varberg. Jag började känna så enormt mycket för dom utan att egentligen förstå hur.

Barnen på Varberg Home of Peace och människorna i Nzega har förändrat mitt sätt att se på världen. Dom har vänt upp och ned på hela min världsbild, på gott och ont. Allt det som tidigare varit så långt bort har fått ett ansikte. Fattigdomen, föräldrarlösheten, HIV , kvinnofötrycket, hur HBTQ-personer och andra minioriteter behandlas. Men dom har också förändrat mitt sätt att se på glädje och framför allt godhet. Hur kan människor som har så lite ge så mycket? Hur kan människor som känt så mycket sorg ge så mycket kärlek? Jag kan fortfarande inte förstå det. Vår del av världen har så enormt mycket att lära från människorna i Tanzania.

Jag har lovat mig själv att aldrig glömma det jag sett och känt. Dom där små mörka ögonen kommer se upp på mig resten av mitt liv och påminna mig om att jag måste göra allt för att på riktigt leva mitt liv, bara för att jag kan.

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy