Kents resa till Tazengwa, Nzega, Tanzania nov/dec 2010

Välkommen med på en tur till Varberg Home of Peace. Det ska bli så roligt att möta alla ungar och personal! Undrar vad man möter den här gången…..

Resedagbok för Tanzania 11/11 – 3/12.

11/11. Avresa från Landvetter kl. 06.45 via Amsterdam gick turen till Dar es Salaam. Redan när man är i tuben från planet till terminalen slår värmen kraftigt emot en. Transport väntade troget på flygplatsen och tog mig till mitt boende på FPCT Guest House.

12/11. En del att göra denna dag. Joram min kompis från Nzega anlände och vi har en del business to do. Vi startade med att köpa en majs- och riskvarn till leprabyn Iduguta. Efter hårda prisförhandlingar, vi kom ingen vart, gjorde vi en affär på 2,8 miljoner Tsh. Nu gäller det att åka hem och ladda för ytterligare en lång färd. Bussturen från Dar es Salaam till Nzega.

13/11. Redan 4.45 gick bilen till busstationen. Det går inte förklara det tryck som var där. Det startar och anländer 2000 bussar varje dag och är bussarna bara fulla (normalt överfulla) så passerar där 140 000 passagerare, hugaligen. Skönt att ha en stabil chaffis att gå bakom. Mitt bussbolag är det bästa, tillåter inga stående passagerare. Hade platsen längst fram vilket inte var så dumt vid de olika pauserna, kiss respektive mat paus. Märkte att herrarna med långskjorta och fes hade mycket större problem vid kisspauserna än vi vanliga ”gubbar”. Dom fick dra upp långskjortan och hålla fast den mer hakan, för dom hade byxor under. Nåväl efter 12 långa timmar i bussen med en chaffis som trodde att han körde Formula 1 racer, var det skönt att komma fram till Nzega, vidare med taxi till Tazengwa, äntligen framme!!

14/11. Efter frukost blev det kyrkobesök. Många körer från den yngste till de allra äldsta. En skön blandning måste man säga. Besöket på VHP blev kärt, barnen kom springande och hälsade glatt, flickorna neg djupt och sa shikamo, och jag svarade marahaba. Respekt för den gamle visades. Nu väntar vi på en riktig arbetsdag, hoppas det blir i morgon.

15/11. Dagen började med besök på barnhemmet. Vi gick runt vår tomt och fann att gränsen var uppmärkt med en ca 1 meter bred gata runt hela tomten. Trots det har vissa intrång gjorts bland annat av en man som tillverkar och bränner sten för husbygge. Stora djupa hål har grävts och det ser allmänt farligt ut. Detta får vi ta upp med kommunen då han anmodats att flytta och återställa marken. Vi kollade också på det nya grishuset och hur staketet skall dras runt våra byggnader. Det skall bli kul att köpa grisar.

16/11. Tog min cykel redan kl. 09.00 och cyklade till banken. Esta vår bankir var där och hade tagit ut de pengar vi skall använda för diverse byggprojekt. Hon ville lämna pengarna till mig för att inte själv bli rånad eller på annat sätt bli av med pengarna. 6 480 000 shilling är en stor summa, även om det går 200 shilling på en svensk krona. Masanja dök upp och vi hade ett 1:a möte. Ägandet av land står högt på dagordningen så det var den fråga vi mest ägnade oss åt. Vi besökte ”land officer” i Nzega. Enligt honom så tillhör landet oss och det var bara formaliteter som återstod. Vi skulle få vårt certifikat i denna veckan enligt honom, han skall själv se till detta.

17/11. Detta är dagen då Mathilda skall uppenbara sig efter safari och Zanzibar med ett gäng svenskar, det var ett kärt återseende. Vi träffade åter Masanja som åker även han till Mwanza för att på plats få vårt landcertifikat, i morgon. Vi upprättade en ”doing list” för vad som skall utföras och av vem och när. Tror det blir ett bra verktyg för att inte glömma bort saker och ting som även våra kära tanzanier har förmåga att göra. På eftermiddagen gick vi igenom hur staketet skall dras runt barnhemmet och även utegården för grisarna. Detta arbetet skall sättas igång med omedelbart, 335 000 Tsh förutom nät och stolpar.
Kvällen tillbringade vi, Mathilda, Andreas och jag, på en riktig tanzansk restaurang, Kiti Moto. Griskött med kokbananer på ett fat och sedan äta med fingrarna är häftigt, fett och smakligt faktiskt.

18/11. Idag gick vi några stycken till ”häxdoktorn” här i Tazengwa. Han hade bara en patient och gav henne lite puder av olika sorter som hon 3 gånger om dagen skulle stryka över sin kropp där hon hade ont, notan för det hela, 200 000 Tsh, 3 månadslöner på VHP. Själv gick han till doktorn om inte hans medicin verkade.

19/11. En ny dag med nya möjligheter.
Den stora begivenheten denna dag blev inköpet av 4 grisar. Grisar med blå prickar sprayade på sig som ett tecken att dom fått den medicin dom skall ha. 2 lite större och 2 något mindre blev inköpet. Detta för att dom skulle få slaktas med lite olika intervaller. Detta var naturligtvis en show i sig Först jaga grisar och sedan bära dem till kärran krävde sina män. När dom väl hade fångat en uppstod ett förskräckligt skrikande. En gris lyckades dock smita. Vi var väl 6-7 gubbar som jagade den bortflyende grisen över stora områden och efter en kvart var den uttröttad, och vi också. Sedan var skaran komplett. En av de svenska flickorna erbjöds skjuts till avsedd adress. Hon fick många muntra tillrop då hon delade flak med grisarna. Undrar när man senast såg något sådant? Väl på plats så skulle grisarna in i grishuset, som på beställning smet en gris. Jakten var intensiv i cirka 10 min sedan gav grisen upp för övermakten, vi var 10 mot en. Isac höll i bakbenen och den gick på frambenen vackert in i stian. I övrigt var det lugnt.
Efter middagen åkte Andreas och jag till ”land officer” för att fråga efter vårt ”certifikat of owner ship”, ett papper på att vi är ägare av vår 14 ha stora tomt. Tyvärr hade det på nytt strulat med certifikatet i kontoret i Tabora. Man får ha tålamod i Tz.
Vi besökte min vän Andrea Dotto för att erbjuda sonen ett tillfälligt arbete. Då visade det sig att mamman hastigt blivit sjuk och låg på sjukhus. Vi åkte dit och besökte henne och där fanns hela familjen. Hon var kraftigt medtagen och allvaret vilade tungt över rummet. Vi bad för henne och jag hoppas hon mår bättre redan i morgon.

20/11. Lördag.
Försökte kolla upp fru Dotto. Hon låg fortfarande på sjukhuset men var mycket bättre och det gladde oss, men…. Lilla barnbarnet som är HIV smittad låg i sängen bredvid också han med malaria. Det blev till att be för honom också, idag den 22/11 vet vi att dom är hemma.
Åskan gick medan jag var på sjukhuset och regnet bara öste ner vilket gjorde sjukbesöket längre än vad jag tänkt mig.

21/11. Söndag. Naturligtvis till kyrkan idag. Alla svenskarna var där och deltog fram till predikan i gudstjänsten. Sången är ju härlig att lyssna på.
På eftermiddagen åkte Gun-Britt och jag till Iduguta (leprabyn) tillsammans med några svenskar, läkare, som aldrig sett en leprasjuk. Dom satte stort värde på detta. Folket i byn fick olja och majs av oss och det sjöngs, dansades och klappades i händerna.

22/11. Äntligen måndag skrev jag förra veckan och det gör jag igen. Arbetet med grishusets stängsel förtlöper fint. I denna veckan står det säkert färdigt. Vi tog kontakt med dem som skall resa upp den stora gränsen runt vår tomt. På tal om vår tomt så meddelade Landofficer att pappret kommit från Tabora och nu idag skickas vidare till Mwanza för slutgiltig behandling. Vi har en lokal vadslagning om det blir klart eller inte innan jag åker hem.
De svenska gästerna gjorde besök på VHP. Det var intressant att se deras reaktion, de var överväldigade. Flera av dem ville ha fadderbarn.

23/11. Skall visa sig bli en varm och lång dag.
Andreas och jag skall idag diskutera vårt staketförslag runt VHP med Emma och Enock. Dom gillade förslaget, så vi mätte upp hur många meter det kan bli. 330 m visade det sig. Kostnaden kommer säkert att bli ett antal miljoner som vi får försöka leta fram.

24/11. En månad kvar till julafton, hur tror ni det känns att sitta här i rummet och svettas??
På eftermiddagen tog vi en underhållsrunda på hemmet. Nu har vi gått igenom alla husen och det finns en del att göra. Kvalitén på saker är inte vad den borde. Nu skall vi göra en sammanställning och sedan skall punkt för punkt utföras.
Värmen är besvärande idag och ikväll. Efter regnen som varit, har diverse flygfän vaknat till liv. Har ägnat mig en god stund att städa undan och döda främst stora skalbaggar som kraschlandar på mej och som ockuperar hela min nätdörr.

25/11. Vaknar tidigt av att jag inte mår bra, toalettbesöken avlöser varandra. Tur att man bara har 10 m till toan och inga andra vitingar är på plats. Det mesta går bra med god kontroll. Ligger fram till middagen då vi hade ett budgetsnack inför 2011. Vi får se om vi har pengar så det täcker utgifterna. Budgeten innehåller bl.a rejäla höjningar av personalens lön, även om dom fortfarande tjänar ”sådär”.

26/11. Samma visa, det blev sängen hela dagen. Vi hade förberett vårt styrelsemöte väl så jag gjorde varken från eller till. Fick rapporterat till mig sedan. Nu gäller det att repa krafter inför morgonens fest på VHP. Eller som man säger ”Vabäg”
Idag skall det köpas stereo, en gåva från förskolan Fröet till barnen på VHP. Jag får tag på en med bra ljud, påklistrade lappar med ”SONY”. På kartong eller instruktionsbok står inget om SONY. Well, en bra anläggning var det i alla fall.

27/11. Idag är det fest med barnen och deras anhöriga/kontaktmän. Tack Görgen o Kerstin och Fröet som gjorde festen möjlig. Den Tanzanska och Svenska flaggan vajade ståtligt tillsammans framför VHP och välkomnade oss alla till festen. Det var roligt att se barnens anhöriga. De var finklädda och satte sig till bords. Alla presenterades ihop med barnet som bor på VHP. Det var rörande, för det var inte föräldragenerationen som var där utan nästa äldre generation, mormor, farmor etc, totalt 120 -130 personer.
Ett undantag fanns dock, Hapiness föräldrar. Hon bor på VHP för att både mamma o pappa är blinda. De kom eskorterade av en pastor från stan, en promenad på 8-9 kilometer. Vad sägs om maten? 2 sorters ris, höna, tomat och lökröra, banan, annans, mango och en dricka. Sen dansade barnen för oss ackompanjerade av den nya stereon. Lite lekar som förnöjde både barn och vuxna. Populärast var kanske ändå fiskdammen, där alla barn fick fiska en påse med svenskt godis. Detta var inhandlat och skänkt av Maria från Varberg, som jobbar med att göra godis. Alla inbjudna på festen fick åka taxi hem, det var nog skönt och lyxigt för dem.

Tänk att ni faddrar, skolor och andra gåvogivare gör det möjligt att hålla 25 barn vid ett gott liv och ge lön till 12 anställda. För mig är det ett mirakel ni är med och genomför. Ni kommer att få glädje tillbaka, var så säkra !

29/11. Äntligen måndag, den sista här i Tz för denna gången. Mycket står på programmet. Kl 09.00 var det personalmöte. Man kommer ganska mangrant trots att några är lediga efter nattens arbete. Mathilda läser som den värste tanzanier upp förra mötets anteckningar. Sedan presenterades den ”doiing list” vi upprättat för deltagarna. Den godkändes, så nu sätter vi vem och när allt skall göras. Jag gick igenom nästa års budget och berättade bl.a om den tänkta löneförhöjning de skulle få, detta applåderades. Enda förbehållet som meddelades mötet var att Anita skulle godkänna det hela, ett gott skratt följde på detta medgivande. Jag poängterade för alla att vi har ett jobb att göra med olika innehåll. Ni gubbar får komma loss och inte bara gå här på gården och sprätta likt tuppar var budskapet som dom säkert förstod. Alla skall kunna deltaga i allt arbete.

30/11. Vi var utan vatten igen, så det blev en resa till ”ofisi ya maji, vattenkontoret. Dom lovade att laga röret och släppa på vatten för att fylla upp vårt vattentorn på 3000 l. Får kolla i morgon igen. Lite shopping, mest godis, och sen hem till lunchen.
Eftermiddagen ägnades bl.a åt att rensa avloppet från tvätteriet på allt möjligt. Det var inte konstigt att det var tätt, man kan säga att det var ett skitjobb. På tal om det var jag tvungen att gå på toan på VHP. Det är ingen lätt grej, den position man skall inta är att sitta djupt på huk. Har man inte gjort detta på ett tag så är det inte enkelt. För min del får jag ta av skor och strumpor ( säkerhetsåtgärd) samt byxor o kalsonger. Sen var det inga problem, nog om detta.

Barnen verkar må riktigt bra, leker och stojar. Jag tror ingen längtar hem eller därifrån dom kommer. Det kommer att visa sig snart när dom skall lämna VHP över julen. Men naturligtvis måste dom veta var dom egentligen hör hemma. Jag körde ner på barnhemmet och gick runt om kollade i godan ro. Vattnet var borta igen och jag meddelade kollegorna i stan detta. Besöket mynnade ut i att man lovade att byta röret på 150 m i denna veckan. Nu går personalen ca 1 km och hämtar vatten för mat och tvättning av de 25 barnen.
Idag hade dessutom Masanja sina 25 föräldralösa där för att äta. De får alltid en liten gåva med sig. Olja, ris, tvål, 3 kolor samt 5 stearinljus till jul. En fin grej som upprepas den sista i varje månad. Det betalas av en organisation som heter AKIN.
Eftermiddagens begivenhet var att besöka de 3 barn som vi stödjer i sina hem.Varje barn får 10000:-/mån för att få lite mat före och efter skolan. Två av barnen har inga föräldrar och det tredje barnet har förståndshandikappade föräldrar. Det var dock gott att se dessa barn och att dom har det drägligt. Framförallt fastnar man för den HIV positiva pojken, som bor hos sin mormor och gamlamormor. Med strålande ögon och kommer han emot oss med öppna famnen, oj vad go han är.
Jag tror jag fått några loppbett, men det kan ju vara bra att ha något att klia på när man åker hem ??

1/12. Det känns konstigt att skriva december. Nzega Council har skärpt sig ordentligt. Igår kväll rapporterades vattnet ha återkommit och idag är de i full färd med att byta det dåliga röret. Skall dit och titta på jobbet i eftermiddag.
Mathilda, Andreas och jag hade lite avslutande möte. Pengar jag hade, lämnades över för de arbeten vi planerat. Näst på tur står trädplantering och sen kommer väl staket eller mur runt byggnaderna, stora jobb.
Mannen som tillverkar sten på vårt område dök lämpligt upp, jag kände honom lite visade det sig. Han läste vårt brev från kommunen som han inte hade sett. Det visade sig att han hade kontrakt med en annan person som gett honom tillståndet att gräva och tillverka byggstenar. Nu avvaktar vi till vi fått vårt landcertifikat och utgår från det sen. Sista ordet är definitivt inte sagt i frågan.

Sammanfattning: Med en lång lista av uppgifter att göra när jag åkte, känner jag mig nu ganska nöjd när jag är hemma. Det mesta har blivit gjort.
Att möta och se barnen har varit fantastiskt. Jag vet att jag inte kan beskriva de känslor man har. Jag har dock försökt så gott jag kunnat. Tack alla ni som på något sätt stödjer Varberg Home of Peace, utan er är detta inte möjligt. Barnen är ögonstenar i Guds ögon.

En kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon !!

Kent Bladh, resenär.

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy