Lovisa berättar hur det var att volontärjobba på barnhemmet hösten2 012

Hej! Jag är Lovisa Kvist och var nere i Tanzania och Tazengwa hösten 2012 och jobbade som volontär på Varberg Home of Peace.

Denna resa var nog det bästa jag någonsin gjort, och ärligt talat menar jag mest för mig själv, självisk som jag är. Att komma till Afrika är en uppenbarelse för många som besöker denna moderliga kontinent och var även det för mig. Jag hade ingen som helst aning om vad som väntade mig när jag bokade flygbiljetten vid midsommar och inte heller när pappa stod där på Landvetter och vinkade av mig. Men så kom jag till Mwanza, träffade Benadetha och åkte buss genom ett landskap som var som hämtat ur en saga, en helt annan värld öppnade sig för mig. Människor längs vägen som bodde i häpnadsväckande primitiva men gulliga hus, barn i tioårsåldern som vallar getter, små goa bebisar som sprang runt lite överallt, eldar som förstörde den lilla hög av skräp som blivit till under dagen, större hus men som var övermålade med reklam som var vacker i sina röda och orangea färger, torg där människor sålde torkad fisk och skrek och pekade på mig ”Mzungo!”, ”ojdå!” tänkte den lilla svenskan i mig men hjärtat sa ”yes, äntligen!”. Att man sedan pratar med alla man stöter på men inte känner och att man inte kan lyssna på musik när man är ute och går för att alla hälsar på en kändes bara väldigt självklart två månader framåt.

Att träffa 29 barn som är öppna, varmhjärtade, entusiastiska, vänliga, hjälpsamma, kloka och var för sig sin egna alldeles speciella individ gjorde inte saken värre. Det skär till i hjärtat varje gång jag tänker på dem, för jag saknar dem så. Jag saknar deras närhet, deras smittande skratt, deras doft, deras rörelser och deras humor.  Trots deras hemska öden så var de nästan alltid glada och vänliga. Eller okej, Paulo blev riktigt arg och sur en gång på mig och på de andra barnen så han rymde en liten stund. De är så gulliga mot varandra, slåss sällan, är omtänksamma, jämställda och rättvisa. Jag har aldrig sett något gulligare än när de sov två och två i sängarna när det var läggdags. Och kan du tänka dig barn som mycket gärna ger bort sitt godis till någon annan när de inte fått något på flera veckor?

Att dessutom få ännu fler afrikanska vänner som är äldre och som kan svenska, engelska och lära en swahili var fantastiskt. Det trodde jag inte, men alla är så nyfikna och öppenhjärtade; vakter, barnhemspersonal, elever, lärare, präster, taxichaufförer och folk på stan. Det finns så många fina människor där nere som man ofta tänker på. De personerna gjorde att man kunde komma ännu mer in i det tanzaniska livet och lära sig mer om kulturen och hur den fungerade.

Så jag vill tacka Kent och Anita, Mathilda, Benadetha, alla fina barn, personalen på barnhemmet, Anna, Henrik, Irma, Lucia, Zawadi, Paulo, Amos, William, Ebeneza, Faith, barnen som bor på vägen till barnhemmet, Eva, Yohanna, Enock och Frank! Tack för en väldigt fin tid och för alla minnen!

På resan kände jag starkt att jag vill jobba med att förändra vissa saker i världen till det bättre. Det finns mycket som jag avundas med livet där nere, men det finns också mycket hemska och ledsamma händelser som skulle kunna förhindras med mer stöd på olika vis. Så nu sitter jag på tåget till Uppsala för att studera juridik i fyra och ett halvt år. När det kommer kännas tufft kommer jag nog sätta på låten ”Kigoma”, titta på lite bilder från resan och känna mig peppad igen. Tack!

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy