Mathildas berättelse om arbetet med att starta upp barnhemmet, 2008-2009

2008 11 01
Japp, då har man gett sig in i projekt: Varberg Home of Peace. Det är så barnhemmet heter, uppkallat efter staden som finansierat bygget. När jag kom fanns fortfarande inga barn på hemmet, vilket i och för sig inte var oväntat. Datum för inflyttning har ständigt flyttats fram och ingen kan svara på varför. Så:
Steg 1: Se till att allt blir klart för inflytt.
Steg 2: Se till att barnen flyttar in.

Hittills har jag mest ägnat mig åt att fara omkring och möta och samtala med dem som är involverade: kommunen, kyrkan, personal m.fl. Jag har också lagt bort almanacka och klocka (nästan), uppbringat mycket tålamod och slutat fundera över hur en tanzanisk kommun arbetar. Det verkar vara en omöjlig fråga.

Arbetet går framåt, men kommunen är riktigt trög. Vi är fortfarande på steg 1, men nu har fått oväntad hjälp av landets president Jakaya Mrisho Kikwete. Han är på ingång i Nzega District och det sägs att han kommer till barnhemmet. Plötsligt har kommunledningen fått eld i baken och är väldigt mån om att komma igång med verksamheten och få saker och ting på plats.

Nu hoppas alla på ett öppnande under nästa vecka. Men man vet aldrig… Så vi rycker på axlarna och säger som så många gånger förr, Labda kesho (=kanske imorgon).

2008 11 09
Så har presidenten varit i stan. Det var sista anhalten på hans turné runt landet och han kortade ner besöket kraftigt och kom aldrig till barnhemmet. Han var nog trött. Medan han höll sitt tal på torget i stan, kom 20 föräldralösa barn till barnhemmet för att äta middag och få med sig tvål, olja och socker hem. Det var en stark upplevelse att se ungarna där. En liten försmak av vad som komma skall. Den senaste veckan har saker och ting lagts på plats och förhoppningsvis slipper vi bråka mer med kommunen. Själva arbetet har hamnat hos kyrkan och kostnaderna på sikt hos kommunen. Och det känns väldans bra! Äntligen börjar det riktiga arbetet. Öppnandet av hemmet blir troligtvis i januari, som det verkar nu.

2009 01 10
Arbetet med barnhemmet gör stora framsteg! Vi har fått tag på den bästa personalen. De har börjat jobba och förbereda inflyttning för barnen. Arbetet är fullt av entusiasm, inspiration och glada skratt. I veckan som kommer räknar vi med att de 20 barnen kommer!!!

2009 02 03
Jag vågar nästan inte skriva hur det går med barnhemmet… Vi har fortfarande inga barn där. En kort sammanfattning av hur det hela fungerar:

NDC (Kommunen i Nzega) lovar att genomföra vissa uppdrag.
Kyrkan lovar att genomföra andra uppdrag.
Deadline kommer.
Kyrkans uppgifter är klara.
NDCs uppdrag inte klara. Och ingen hör något från dem.
Jag åker till NDC och undrar varför inget har hänt.
De svarar: Inga problem, vi kommer att göra det.
Tystnad, tystnad…
Jag åker till NDC igen och undrar varför inget har hänt.
Svar: Inga problem, vi kommer att göra det.
Vi kallar till möte igen.
Kyrkan erbjuder sig att genomföra en del av kommunens uppdrag.
NDC lovar göra en del.
Deadline kommer.
Och så går det runt så. Tills kyrkan har tagit över alla uppgifter.

Nu senast skulle ju 20 barn flytta in i mitten på januari. NDC’s uppgift = inga barn. Så vi (kyrkan) tog en bil själva och hämtade upp ansvarig man för social welfare office. Vi bad honom visa oss runt till de 20 barnen, som är utvalda av NDC och byledningar. Vi började i stadsdelen Kasela. Eftersom vår man inte hade koll på var barnen fanns plockade vi upp en kvinna från Kaselas ledning, som kom med oss. Det visade sig att inte heller hon hade koll, så vi for vidare och plockade upp bychefen, som också trängde in sig i bilen. Han visade vägen till ytterligare en man, som tydligen behövdes för att hitta rätt. Trångt och varmt i bilen, for vi över stock och sten, åkrar och floder. Vi träffade några av barnen och det visade sig att det fanns barn som inte levde alls så utsatt och inte uppfyllde de kriterier som vi kommit överens om. En del var inte ens föräldralösa…

Man kan bara konstatera: NDC har misslyckats igen. Nu är det upp till kyrkan att organisera även detta, så nu finns det hopp igen och vi jobbar på med nya planer.

När jag suckar lite, säger afrikanerna uppmuntrande att jag ju vid det här laget vet hur det fungerar här. (Eller inte fungerar!) Då tänker jag: Ja, ska jag vara i det här landet så får man ju ta det som det är. Så det är bara att gilla läget and enjoy the time in Tanzania!

2009 04 02

I går och idag har jag varit ute med Joyce och John (husmor och husfar på barnhemmet) för att träffa ett antal föräldralösa barn och kolla upp om de kan bli aktuella att flytta in till barnhemmet. Idag cyklade vi ut till byn Kitangili och dess omgivningar. Vi tog oss över stock och sten (bokstavligt), tog sats genom vattensamlingar, trampade oss igenom sörjiga gyttjepölar och plöjde oss fram genom åkrar med fullvuxna majsplantor. Vi fick träffa några av barnen och vi konstaterade att AIDS är en mycket elak sjukdom med eländiga konsekvenser.

Vi hade tänkt att ta oss vidare till en annan by, men fick höra att det inte gick att passera floden om man inte vill gå med vatten till midjan. Det ville vi inte, så vi började dra oss tillbaka till stan. Mörka moln tornade upp sig. Nahson, som var med oss och visade vägen föreslog att vi skulle stanna hos någon och låta regnmolnen dra förbi. Jag tyckte att vi kunde trampa på i snabbt tempo mot stan – molnen såg inte så mörka ut och man vet ju inte hur länge regnet håller i sig. Men jag tänkte att Nahson antagligen har något bättre koll på regnmolnen än jag. Så jag gav mig. Det tog ca tre minuter efter att vi slagit oss ner hos en familj, så kom stora regnet… Jag har visst inte den metereologiska gåvan. Nahson däremot var klockren när han analyserade molnen runtomkring.

Familjen, som vi ramlat in hos, välkomnade oss in i ett litet rum i det lilla lerhuset. De hämtade pallar och majssäckar till oss att sitta på på jordgolvet. De ställde in våra cyklar i det andra rummet och gav oss lite färska jordnötter att knapra på. Där satt vi i godan ro och hade det riktigt trevligt. Efter ett tag kom det in ett stort fat med ugali och två mindre med bamia och mlenda. För er som inte prövat det kan jag tala om att det är en riktigt mättande måltid. Vi åt oss mätta och under tiden drog regnet förbi. När vi skulle ge oss av kom mor i huset med pumpor som hon varit ute på åkern och plockat till oss. De fick vi med oss hem som gåva. Så trampade vi hemåt med mätta magar, sex stora pumpor och en stor dos tacksamhet för den generositet vi mött.

2009 05 10
Så kom äntligen dagen då barnen började flytta in på barnhemmet. En dag jag sent kommer att glömma. Det har varit en lång resa och oändligt många turer fram och tillbaka. Men skam den som ger sig!

Fem barn, 4-6 år, flyttade in i torsdags. En sjätte kom i fredags. Och fler är på gång, men det får ta den tid det tar att identifiera de mest utsatta barnen och låta dem komma peu en peu.

Det är fantastiskt att komma till barnhemmet och mötas av barn som med stolthet visar upp sitt nya hem, med stor glädje hjälper husmor att laga mat eller vakten att hämta ved och med sprudlande skratt busar med husfar. Barn som sover gott om nätterna och redan verkar ha funnit sig till rätta. För att inte tala om personalens sätt att möta barnen. De är fantastiska!

Nu kan vi gå vidare med nya utmaningar och möjligheter som Varberg Home of Peace står inför. För arbetet är ju definitivt inte slut här…

2009 09 10

Nu är jag här igen, i Tanzania, Nzega, Tazengwa. Det är riktigt roligt att vara tillbaka. Jag hyr min gamla lägenhet, cyklar på min gamla cykel och träffar mina gamla vänner. Med andra ord: Det känns som vanligt. Det känns som hemma. Och det känns bra!

Nu kommer jag att följa upp hur arbetet på barnhemmet fungerar, men allt vad det innebär. Vi har ju planer på att starta upp en grundskola intill barnhemmet. Arbetet är nu kyrkans och helt fristående från kommunen i Nzega. Tack och lov!!!

Barnhemmet har nu 20 barn. Den här veckan har de lov från förskolan och de är hemma hos ”sina” familjer i hembyarna. Varje barn har en kontaktfamilj i sin hemby, för att de ska hålla kontakt med det som är HEMMA på riktigt. Jag hann som tur var titta förbi och hälsa på dem innan de åkte.

2009 12 14

Jag är så tacksam för tiden jag har haft här. Man är så nära livet självt pa något sätt… Uppdraget har inneburit mycket gladje, mycket hjärta, stora doser tålamod, ibland frustration… Nu är jag snart på väg hem och jag är sa fantastiskt tacksam till att det har gått att få igång barnhemmet och verksamheten där. Särskilt när jag tänker på att de 20 barnen, som tidigare saknade en trygg famn, inte fick ata sig mätta, knappt visste vad skola var, idag blir omhändertagna av personal som har tagit till sig barnen som om de vore deras egna. De har fått ett hem, en säng, mat, sjukvård. De har fått vuxna som ger dem kärlek och trygghet. De har fått börja förskola/skola. De har borjat bygga en hoppfull framtid.

One Response to “Mathildas berättelse om arbetet med att starta upp barnhemmet, 2008-2009”

  1. Eva Andersson skriver:

    Jag är pensionerad sjusköterska, som är villig att ge en hjälpande hand till ert barnham.Kent och Anita känner mig och vi har talats vid om detta några gånger. Jag är reumatiker sedan 6 år tillbaka och var i veckan hos min läkare på Spenshult och fick klartecken om att vistas i varmt klimat.jag är alltför rastlös för enbart vanlig semester utan vill ha viktiga uppgifter att utföra. Shalom och Guds rika välsignelser från Eva

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy