Volontärberättelse från Sara Lindbäck

Länge hade jag gått med tanken på att jag ville åka till Afrika och ge en hjälpande hand genom att arbeta som volontär, så förra hösten bestämde jag mig, jag skulle åka! Jag kontaktade en gammal klasskompis som hade varit på ett barnhem i Tanzania och därigenom fick jag även kontakt med eldsjälen Mathilda. Efter några mail med henne, så var datum bokade och redo för äventyret var jag och min kompis Emelie.

I Nairobi i Kenya mötte jag upp Emelie, som hade flugit ner lite tidigare. Tillsammans tog vi oss sen söderut i buss, över gränsen till Tanzania och ner till Nzega och sen Tazengwa. Bara själva bussresan var ju värd hur mycket som helst i upplevelser. När vi sitter på bussen får jag ett sms hemifrån som säger ”Det står idag om ett barnhem i Nzega i Hallands Nyheter, som ett Varbergspar har startat upp”. Det barnhemmet måste vi ju besöka när vi ändå är här, tänkte vi.

Första dagen på barnhemmet kändes inte alls som en första dag. Vi var så välkomna att vi kände oss som hemma direkt. Barnen satt som fastklistrade runt oss, med de största leendena jag någonsin sett. De var blyga samtidigt som de var nyfikna. Försiktigt provade ett av barnen att röra vid min hud på armen och strax efter hade jag tio händer strök min hud. De rispade de sina naglar över huden, som om de trodde att mitt ljusa skinn var vit målarfärg. Därefter började en av dem att röra mitt hår och när jag inte sa emot, så hade jag plötsligt tjugo händer över mig och håret drogs åt alla håll. Deras stora leenden på läpparna smittade snabbt av sig till mina läppar.

Ganska snart förstod vi att detta var barnhemmet det stått om i tidningen där hemma. Att vi åkt hela vägen från Falkenberg och sen på plats i Tanzania få veta att det hade startats upp av ”varbergare” (vår närmsta grannstad hemma), var faktiskt lite roligt. Världen är liten.

När vi hade varit där i ett par veckor fick vi höra berättelser om barnens ursprung och hur de hade levt innan de kom till barnhemmet, vilket var minst sagt rörande. Vi förstod verkligen, hur lyckligt lottade dessa barn är som hade fått möjligheten att få komma dit.

Följande dagar och veckor besökte vi barnhemmet varje dag med ett leende på läpparna. Alltid mötte barnen oss springande på grusvägen, så fort de hade fått syn på oss från stora vägen. Det var en kamp om att komma först fram och få hålla i hand vägen tillbaka. Vi lekte lekar, busade, ritade, gjorde klapplekar osv. ”Följa John” blev också lite av en favorit och lektes flitigt.

Efter månaderna i Tanzania var det med tårar i ögonen vi sa hej då till barnen och de som arbetade där. Jag åkte därifrån ett fadderbarn rikare och redan med tankar på att återvända. Tills dess ska jag sprida ut till alla mina nära och kära vilken skillnad även en liten peng kan göra för dessa underbara barn. Jag är tacksam att det finns människor som Kent, Anita och Mathilda som sett till att barnhemmet kunde öppnas. Tacksam mot alla de människor som hjälp till genom att skänka pengar och hjälp dessa underbara barnen mot en ljusare framtid. Tack! Och kom ihåg, att en person kan inte göra allt, men alla kan göra något!
Sara Lindbäck

Leave a Reply

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy