Volontären Henrik berättar om barnens första datorupplevelser och annat spännande

I september, 2012, kom jag till Nzega för att jobba som engelsk- och matematiklärare. Där fick  jag även förmånen att få hjälpa till på Varberg Home of Peace vilket jag är oerhört tacksam för.

Under min tid på barnhemmet invigdes ett datorhus där det nu finns fyra bärbara datorer. Tanken är att barnen ska få lära sig använda datorerna och på så sätt kanske få ett litet försprång i livet gentemot andra barn. Min uppgift blev att instruera Magda som så småningom skulle bli datorlärare. Detta var roligt.

Vi lät barnen komma in och testa datorerna i omgångar. De fick bl a spela mattespel, geografispel och titta på fotboll på youtube. Det var en fröjd att se hur snabbt barnen lärde sig men mer än något, att få höra barnen kommentera och leva sig in i fotbollsmatcherna:

- Goali…. Messi…. goali…… Barcelona….. goo…. gooo… goaliiii!!!!

Faktum är att de hade bättre koll på fotbollspelarna i spanska ligan än vad jag hade.

Ofta kunde barnen lära sig snabbare än Magda, framförallt för att de “vågade” göra misstag. Med dessa datorer tror jag stora möjligheter har kommit. Det finns potential att med hjälp av rätt sorts program samt vägledning ge en ändamålsenlig utbildning till dessa barn. Men som så ofta är fallet, fanns det också baksidor. När datorerna kom, fanns något nytt att bråka om. Tidigare hade jag sällan sett barnen bråka. De få gånger jag såg ett barn gråta var efter att han eller hon skadat sig när de spelat fotboll eller lekt någon annan lek. Då lämnade barnet planen och var tillbaka efter några minuter igen. Det blev sällan bråk mellan barnen. Detta, i mina ögon, förändrades när datorhuset kom (inte mycket, men lite). Tidigare kunde alla leka tillsammans. Det fanns inga leksaker som var så “värdefulla” och få i antal som  dessa datorer. Husen, familjerna, och bilarna som symboliserades av stenarna som Jackie, Paulo eller någon annal lekte med, fanns i mängder. Och värdet av dessa leksaker begränsades bara av barnens fantasi. Vi hade fyra datorer på 29 barn och alla kunde inte vara i datorsalen samtidigt. Det ömmade verkligen; att se hur det materiella, i ett mikroperspektiv, precis som i ett makroperspektiv, kan leda till konflikt.

Allra roligast var att få leka och prata med barnen. Stunder som jag minns extra starkt är de då barnen tog fram en bok och bad mig läsa högt. Eftersom swahilis skriftspråk är fonetiskt, dvs att varje bokstav alltid uttalas på samma sätt, så kunde jag läsa för barnen. Jag satt där och uttalade ord som för mig var bokstavligt talat meningslösa och jag undrade om de verkligen förstod. Jag frågade på knagglig swahili:

- Mnaelewa?

- Ndiyo, endelea!

De förstod. De började kommentera och leva sig in i berättelsen. Jag tänker tillbaks och förundras. Dessa tillfällen och många fler har gjort djupa intryck på mig och jag längtar innerligt att få komma tillbaka.

- Henrik

Varberg Home of Peace is powered by WordPress Panorama theme by Themocracy